BILDSPECIAL

En man som hette Ragnar

UPPDATERAD 2018-10-12 PUBLICERAD 2018-10-12

Ragnar Hedenius, 87, hade bestämt sig: Han var nöjd med sitt långa liv och nu kände han sig färdig. Och han ville ha kontroll in i det sista. ”Kan du hälsa döden att den är försenad?” DN:s Paul Hansen skildrar hans sista tid.

– Vad bra, då är alla frågor avklarade. Ska vi åka ner till Kapellet och se var kistan ska ställas?

– Det är bara ett problem kvar. Begravningsdatumet, den 6 april, vi kan bara preliminärboka den dagen.

– Varför det?

– Som regel måste personen vara avliden först.

Det är den 19 februari och Ragnar Hedenius är inte nöjd. Inte nöjd alls.

Bordet är belamrat med papper och det luktar kaffe i köket på Herrgårdsvägen i Upplands Väsby.

Mötet med Maria Nestorzon och hennes kollega Jonas Widigsson från begravningsbyrån som hade gått så bra. Skulle nu stelbent byråkrati lägga krokben för de så omsorgsfullt lagda planerna?

 

Årsmöte i Bridgeklubben

Balansräkningen ser bra ut, stolt meddelar ordföranden att man fått till en liten vinst på ett tusen åtta hundra kronor.

– Nu när vi kokar kaffet själva.

Februarimörker, neonljus, blekgrönt golv. Punkt efter punkt gås igenom, dagordningen är lång och spridda gäspningar börjar synas bland spelsugna pensionärer. Till sist kommer man till det avslutande, ”Övriga frågor”.

Ragnar ställer sig upp.

– Jag har en förmåga att se in i framtiden, och därför ska ni ta fram era almanackor, och notera att ni är bjudna på en stor fest den 6 april. Det är min begravning.

Ragnar Hedenius föddes 1931 i Hedemora i Dalarna. Storasyster Ulla var överlycklig.

– Grannarna kom in för att titta på honom och jag sträckte på mig ordentligt. Jag var så stolt, även om jag en stund var en smula besviken över att det inte blev en lillasyster.

Jag frågade mamma Anna och pappa Joel om de hade tagit med sig den allra raraste babyn från BB. Det försäkrade dom, och det stämde.

Ragnar blev inte långvarig i Hedemora. När han en gång försvann från hemmet i ett par dagar frågade mamma Anna oroligt var han hade varit.

– I Stockholm, sökt jobb, jag börjar på måndag.

Sjutton år gammal började Ragnar arbeta på Stockholms åkeriförening som allt i allo, skriva maskin, göra småsysslor och gå ärenden för 375 kronor per månad. När lönen inte räckte till, vilket var normalläget för en nyinflyttad ung man i storstan, hade han andra talanger att ta till.

Poker, minigolf och biljard gav vinnarskallen från Dalarna goda sidoinkomster.

– När jag bodde hemma upptäckte mamma en gång att det saknades en femtiolapp på kvällen men att den var tillbaka på morgonen dagen efter. Jag hade spelat poker med hennes pengar som insats hela natten. Jag vann tvåhundrafemtio kronor, nästan femtusen i dagens pengar. Jag sa inget men hon visste förstås. Mamma kallade mig ibland för Hedemoras Bad Boy.

 

 

Tisdag, torsdag och lördag

Upp sex på morgonen, färdtjänst till Löwenströmska sjukhuset och sedan ska sjuttionio liter blod filtreras genom dialysmaskinens vita filter. Fyra timmar.

Så har det varit i tre och ett halvt år, men problemen började för sju år sedan, hösten då Ragnar fyllde åttio. Lunginflammation, tolv veckor på sjukhus, för svag att komma ur sängen. Förtvinande muskler. Läkarna lyckades häva infektionen men njurarna hade tagit mycket stryk. Det aktiva föreningslivet, ordförandeskapen, bordtennisklubben och golfens milsrundor blev en omöjlighet.

Tankar på döden hade länge varit närvarande men religiöst grubbel var inget för Ragnar. Svenska kyrkan hade han gått ur för länge sedan, han ogillade starkt kvinnoprästmotståndet. Kyrkligt trösterika tankar om liv efter döden såg han som lika ologiskt som liv före födelsen. Profan logik trumfade ”andligt svammel” i alla lägen.

När bridgevännen Mauritz en gång av misstag betalade in dubbel medlemsavgift till föreningen Humanisterna anmälde han Ragnar som medlem. Organisationen passade Ragnar som hand i handske. Han hade hittat hem.

Det nyfunna medlemskapet gav upphov till en annorlunda julklapp till Ragnars barn. Som ett brev på posten kom en artikel från organisationen ”Rätten till en värdig död”. Ragnar hade markerat vissa rader med en gul överstrykningspenna. Njursjuka kunde, om de ville, välja att avsluta sin dialysbehandling. Det vill säga själv välja när man skulle dö.

Barnen skakade lite på huvudet men kontrollmänniskan Ragnar var överlycklig. I många år hade han grubblat över livets slutkapitel och tanken att en dag drabbas av en stroke, hjärnblödning eller hjärtattack var förfärlig. Äntligen kunde mardrömmen, att bli ett borttynande vårdpaket, betvingas.

Barnen

Catharina, Rickard och Robert var luttrade. Det hade varit många samtal om hur, var, när Ragnar ville, kunde, skulle, avlida. Långt innan Ragnar insjuknade i sin njursjukdom, hade de sammankallats för att lyssna på en skiva som han spelat in till sin kommande begravning. Det var prat varvat med musik, en dryg timma långt, lite som ett sommarprat. De tyckte alla att det var lite märkligt, nästan komiskt. Gubben var ju hur vital som helst och kristallklar i knoppen.

Nu femton år senare var han lika pigg och alert, trots njursjukdomen. Han spelade bridge flera gånger i veckan, gick på bio och teater. Men för Ragnar räckte det inte. Att skala en apelsin hade blivit ett helt företag som gjorde honom utmattad. Att ta sig från parkeringsplatsen till lägenheten blev en svår kraftansträngning. Han blev tvungen att lägga sig på gräsmattan halvvägs och vila.

Trots tre barn, sju barnbarn och tre barnbarnsbarn, tyckte Ragnar att livet blev tomt. Han hade levt ett liv där han prioriterat karriär och föreningsliv framför familjen. Han förstod att det var ett pris som han fick betala.

– Alla mina barn är skilsmässobarn som har bott hos sina mammor. Vi umgås och respekterar varandra, men den där varma kärleken finns tyvärr inte. I det avseendet är jag handikappad.

Tills sist var det var slutpratat om döden för Ragnar, ord skulle omsättas i handling. Sista dialysen i slutet av januari och så skulle han avlida cirka tio dagar därefter. Planen stötte dock omedelbart på patrull. Den krockade med barnens sportlovsresa och så var det ju det där med Olympiska spelen. Slalomåkaren Frida Hansdotter hade stora medaljchanser. Familjehänsyn och det brinnande sportintresset fick Ragnar att skjuta upp det hela till den 3 mars – och den här gången var han orubblig. Dödens logistik låg fast, hur mycket barnen än pratade om att Sverige skulle spela fotbolls-VM under sommaren. Skjuta upp det i fyra månader till? Otänkbart.

För övrigt skulle Sverige nog inte ens klara sig förbi gruppspelet. Det var egentligen först då barnen förstod att han den här gången menade allvar. Robert och Catharina accepterade hans beslut men för Rickard var det svårare.

– Jag kan villigt erkänna att jag inte var överens med pappa. Jag tyckte att han kunde hänga kvar i några år till men vår diskussion kokade alltid ner till ordet värdighet. Han tyckte inte att livet var värdigt längre. Lägenheten kändes som ett fängelse och livslusten falnade. Som anhörig är det ingen diskussion man vinner. Pappa tyckte själv att han var otroligt privilegierad att få välja sitt slut, i tid och rum. Han slapp uppleva mardrömmen att bli ett vårdpaket, och det slapp ju också vi anhöriga. Vi fick väldigt mycket tid att prata och mot slutet fanns det egentligen inget osagt emellan oss. Det känns som ett privilegium.

 

 

– Den du gubbe lilla.

– Hur många ruter hade du?

– KNEKTEN!?

– Skrik inte, jag hör faktiskt bra.

– Du är inte mycket till partner du Mauritz. Snart får man åka hem med svansen mellan benen.

Har man varit bridgepartners i mer än tjugofem år finns det utrymme för hårdhänt humor när kortspelet går knackigt. Det är en av Ragnars allra sista bridgeträffar med klubben och han berättar om sin planerade hädangång och bjuder in dem till begravningen.

– Jag läggs in den 6 mars och sedan tar det tio dagar för mig att dö. Så passa på nu att njuta av mitt sällskap.

Det skimrar rött inifrån ugnen hemma hos Gunnar och Margareta. Margareta står för maten. ”Tomaterna ska puttra länge i låg värme, så här års har de inte så mycket smak.” Gunnar står för bridgen, efter middagen har han organiserat ett bridgeparti.

Det allra sista.

Ragnar har fått bestämma menyn. Kalops med rödbetor och potatis och så förstås hallontårta till efterrätt. Favoriten. Alla vet vad som har bestämts men de försöker ändå.

– Är detta ändå inte något att leva för Ragnar?”

Ragnar skrattar.

– Ni ska veta att jag hade redan varit död om inte Trump hade blivit vald till president. Jag blev så jäkla nyfiken på vad den människan skulle ställa till med så jag bestämde mig för att förlänga livet. Men nu har jag sett tillräckligt.

Telefonen ringer på rum 14

Ragnar börjar bli irriterad. Det är den 10 mars, en vecka sedan han lades in på Löwenströmska sjukhusets palliativa avdelning, men han tycker att han mår på tok för bra. Sonen Roberts skämtsamma ”tänk om du ändå inte behöver dialys pappa” hade, hur avlägset det än kändes, väckt tvivel. Dagarna hade blivit till veckor och Ragnar kräver, med emfas, att det ska tas ett blodprov för att kontrollera saken. Det finns ju ett tidsschema att hålla.

Han lyfter telefonluren, barndomsvännen My hör av sig.

– Ja, tyvärr lever jag fortfarande i allsköns välmåga. Jag ligger här och klagar på att jag inte blir sämre. Jag har bett läkarna att de ska ta ett blodprov … ja, du kan ju höra av dig, och se om jag lever nästa gång du ringer.

För läkaren Carl Warholm och den erfarna vårdpersonalen på Löwenströmskas palliativa avdelning är situationen minst sagt speciell. Patienter som irriteras över att slutet inte nalkas fort nog hör inte till vanligheterna och Ragnar är inte den som håller inne med vad han tycker.

– Det har nu gått tre veckor, Calle, kan du hälsa döden att den är försenad!?

När blodprovet senare visar att njurarna i stort sett är helt utslagna blir Ragnar på bättre humör. Läkaren klappar honom på ena axeln.

– Det ser inte alls bra ut Ragnar, det här kommer att ordna sig.

Kompisen Dan Danielsson småler i besöksstolen och skakar på huvudet.

– Det här stället är ett himmelrike för en ironiker.

Dagarna släpar sig fram och det börjar glesna med besök, ”de tror väl att jag redan har dött”. Varje morgon slår Ragnar upp tidningen och börjar med att läsa dödsannonserna.

– Man känner nästan alltid igen något namn, och jag har överlevt dem allihop, tyvärr.

Men på eftermiddagen fylls rummet av närmaste familjen. Barn, barnbarn, syster Ulla, svägerskan Kerstin och så exfrun Gunilla, som ”gav honom hans livs finaste år”.

Kaffe och napoleonbakelser. Den tegelstenstjocka boken av John le Carré, som skulle räcka in i döden, ligger fortsatt oläst på sängbordet.

– Jag har inte läst en rad i boken, det har ju varit så jäkla många besök. Fördelen med att ta farväl på det här viset är att jag får höra alla lovsånger före begravningen. Folk säger hur bra man är och så vidare. Sådant som man annars brukar stå och ljuga om i samband med begravningen. Det är väldigt roligt.

 

Det har slutat snöa. 

Bortom väggklockans tickande och en ständigt susande motorväg börjar det skönjas fågelsång. Våren är i antågande, kalenderbladet berättar att Marie har namnsdag. Det är söndagen den 25 mars och barnbarnet Elina är på besök med systern Lova.

– Är det en skön säng farfar?

– Det har jag inte reflekterat över, men det hade jag väl gjort om den inte var det.

Ragnar blir allt svagare men är fortfarande klar i skallen och rapp i repliken. Händerna darrar lite på det blå täcket, fingrarna plockar efter något osynligt. Personalen tittar till honom ibland, erfarenheten säger dem att slutet börjar närma sig, Doktor Hillewi Blom Pfeiffer tar fram stetoskopet och lyssnar på hjärtat.

Robert börjar spela på gitarren, Lova sjunger. Beatles, Marika Hackman, Lars Winnerbäck, Adele. Systerdottern Lisa vaggar med i musiken.

Två dagar senare, klockan halv tre på natten mellan den 26 och 27 mars, får Ragnar sin sista vilja igenom. Den nattvakande sköterskan har öppnat ett fönster.

– Så att själen kan flyga ut.

Den 16 april är det dags att ta farväl. Allt är regisserat av Ragnar in i sista detalj. Begravningsentreprenör Maria Nestorzons instruktioner bär tydlig prägel av Ragnars något drastiska humor: “På kistan ska stå tre bilder av liket i yngre år.”