Förintelsens svenska vittnen

UPPDATERAD 2018-10-19 PUBLICERAD 2018-10-11

Fela Skog, 94, sitter framför fotografen Mikael Jansson. Hon visar med händerna, pekar: SS-kvinnan satt som du gör framför mig när jag kom till Auschwitz.

Hon drar upp ärmen på blusen, blottar de intatuerade siffrorna på underarmen. Höjer armen, hugger i luften. Visar hur pennan brände och högg, så att hon nästan svimmade.

På underarmen står det sedan dess: 57235.

Det finns inte många kvar i Sverige som kan berätta. Fela Skog är en av dem.

Det här reportaget är resultatet av ett samarbete med fotograf Mikael Jansson. I ett unikt projekt har han porträtterat och filmat vittnesmål från 97 svenskar som överlevde Förintelsen.

Här är deras berättelser.

Utställningen med Mikael Janssons fotografier och filmer visas för allmänheten den 18 oktober till den 16 december i Galleri 5, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm, med fri entré. Kurator för utställningen är Daniel Birnbaum, chef för Moderna museet.

Fela Skog

Född: 20 december 1923 i Pabianice, Polen.
Läger: Auschwitz-Birkenau, Ravensbrück, Malchow.
Befriad: April 1945.
Kom till Sverige: 28 april 1945.

Min äldsta syster låg och dog jämte mig. Jag grät inte, jag var bara avundsjuk.

Malchow, där fick vi jobba ute. Det gick ju bra, men vi var ju färdiga att stupa. Det var elektriska staket där och det var många som slängde sig mot dem. Ofta tänkte jag också att det var lika bra att dö. Det var gräsligt. Men Auschwitz var det värsta.

Jag har aldrig berättat för min man och inte för mina barn vad jag har gått igenom. Det går inte att beskriva, det går inte att tro på det.

I början tänkte jag inte så mycket, men sen när man blir ensam, nu på gamla dar, då kommer allt tillbaka. Det kommer tillbaka. Varje natt har jag mardrömmar om att Gestapo tar mig. Nätterna tar död på mig. Jag har lugnande tabletter, men det hjälper mig ingenting.”

Laura Frajnd

Född: 13 augusti 1926 i Rodi, Italien.
Läger: Auschwitz, Dachau och Bergen-Belsen.
Befriad: Våren 1945. Kom till Sverige: Hösten 1945.

Resan var förskräcklig. Det fanns ingen toalett, bara ett hål längst in i hörnet där fick man göra sina behov. Ändå var jag helt uppfylld av allt jag såg genom fönstret. Jag var 18 år och bara njöt av min allra första tågresa.

Skönhetsupplevelserna tog över allting. Det kanske var tur att jag njöt för sista gången. Ja, och sen kom vi fram, och de skrek ’raus! raus! raus!’. Vi kom ut och de tog hand om de döda. I andra vagnar hade flera stycken dött under vägen.

Sedan satte de oss på tåget igen, till själva Auschwitz. Vi hamnade på block 24, tror jag. I baracken var det tre britsar över varandra på höjden och man fick klättra till sin plats. Det var alltid skrik och bråk och inte tyst på hela natten, så det gick inte att sova. Men det är konstigt, människan är funtad så att man vänjer sig. Vi tog dagarna som de kom och räknade inte. Jag vet faktiskt inte hur länge jag var där.

Blocket som jag var i var fullsmockat i början. Man låg på varandra. Men mot slutet, efter några veckor, var det gott om plats därinne.”

Kiwa Zyto

Född: 8 augusti 1932 i Kiecle, Polen.
Läger: Auschwitz-Birkenau, Dachau.
Befriad: 1945. Kom till Sverige: 1947.

Vi var i gettot i Kielce, Polen. Och sen när de likviderade det lägret, transporterades alla till Auschwitz. Där sorterades vi av en som hette Mengele.

De odugliga tog han till höger och de som skulle fortsätta, som kunde jobba, till vänster. Samma dag tatuerade de alla. Vi var bara barn.

Sen kom det lastbilar till baracken. De lastade in barn. Lastbilen gick i skytteltrafik, fram och tillbaka. Det var inte långt till gaskamrarna. Snart var halva baracken tömd.

Tamara Nussbaum

Född: 5 november 1926 i Vilno, Polen.
Läger: Vaivara, Stutthoff, Bergen-Belsen.
Befriad: 15 april, 1945. Kom till Sverige: Oktober 1945.

Jag vill lämna efter mig att folk ska veta vad som hände under andra världskriget, hur tyskarna behandlade judar och andra, polacker och alla andra nationer.

Och det är viktigt, för man glömmer och det ska aldrig glömmas. Det är min plikt att berätta, så att det aldrig glöms.

Det var viktigt för mig att berätta, men sina barn sparar man till sist tror jag. Till dem var det svårt att säga alla hemskheter som hänt mig.

Det är det värsta, de som förnekar och nynazister. Det trodde man aldrig 1945, att det skulle komma igen. Men naturligtvis, historien upprepas, det har man sett många gånger.”

Frans Goldner

Född: 1929.
Läger: Sachsenhausen, Heinkel, Siemensstadt, Ordruf, Bergen-Belsen.
Befriad: 15 april 1945.
Avliden 2018.

En fånge tog sin skål, sprang till fatet, fyllde skålen och så sprang han. Men han nådde inte långt. Han blev fångad. De tog honom tillbaka till soppan… De lyfte upp honom. Tryckte ner hans huvud i soppan och dränkte honom i soppan.

Och sedan åts soppan som vanligt. Sådana grejer hände dagligen. Jag blir – ursäkta uttrycket – så förbannad när folk säger att det inte är sant. Men vi lever ju fortfarande och kan vittna. Vilken rätt har de att säga att det inte är sant?

Hör Frans Goldner berätta

Henryka Wieser Septimus

Född: 10 december 1928 i Lwów, Polen.
Läger: Janowska.
Befriad: Rymde 1943. Kom till Sverige: 1969.

En av kvinnorna stod i bara trosorna och förmådde inte klä av sig mer. Hon föll på knä, krälade fram på marken till SS-mannen och kysste hans stövlar. Om och om igen. Hon bad honom att inte döda henne. Han drog fram sin pistol och sköt båda kvinnorna i huvudet. Fasansfull ondska.

Ur DN:s intervju med Henryka Wieser Septimus – läs hela här.

Walter Frankenstein

Född: 30 juni 1924 i Flatow, Polen.
Lyckades hålla sig gömd tillsammans med hustru och två små barn.
Kom till Sverige: 27 juli 1956.

Vår första son föddes den 20 januari 1943. I mars gick vi under jorden, för då skulle vi deporteras.

Ester Miska

Född: 1 februari 1923 i Strykow, Polen.
Läger: Auschwitz och Bergen-Belsen.
Befriad: 1945. Kom till Sverige: Juni 1945.

Auschwitz-Birkenau. Det gör ont i magen när jag säger det. Där har jag hela min familj.

 

Zsuzsanna Reisch

Född: 15 september 1936 i Budapest, Ungern.
Höll sig under kriget gömd hemma i Ungern.
Befriad: Mars 1945. Kom till Sverige: 1958.

I Ungern trodde man aldrig att Ungern skulle drabbas. Fast vi fick veta att det hände i Tyskland, Österrike, Polen, Tjeckien… Men Ungern? Nej, i ett så civiliserat land kan det aldrig hända.

Vi gömde oss, med falska papper. Vi stannade kvar i Ungern efter kriget. Då blev det lite bättre, det var fria val och min pappa började göra affärer igen. Men 1949 kom kommunisterna till makten. Då tog de pappas affär, hans hus och bilen.

Hör Zsuzsanna Reisch berätta: ”Var inte rädd – men var observant”

Benny Rawet

Född: 1931.
Läger: Auschwitz.
Kom till Sverige: 1945.
Avliden 2018.

Jag var i gettot i Polen. Det var väl fyra eller fem år, jag kommer inte ihåg. Därifrån kom jag till Auschwitz, och där var jag i fyra år. Sedan kom jag till Tyskland.

Nelia Poliak

Född: 28 oktober 1936 i Kiev, Ukraina.
Flydde till Sibiren.
Kom till Sverige: Juli 1994.

Bara de som överlevde den svåra tiden kan förstå vad det betyder. Jag har berättat för min dotter. Hon vill förstå, men hon kan inte. Inte i hjärtat.

De gamla blir gamla och då måste de unga fortsätta arbetet med att berätta. Det är mycket viktigt att världen inte glömmer. Att det aldrig kommer tillbaka.

Vi var inte i koncentrationsläger. Vi bodde i Ukraina. Pappa tvingades rycka in i armén, som alla männen, och vi åkte med mamma till Sibirien. Jag var fem år. Vi åkte tåg dit. Tåget stannade då och då och ibland gick mammor ut för att hämta varmt vatten åt sina barn. Det hände att de inte hann tillbaka. Att tåget åkte med barnen kvar därinne.”

Jozef Bornstein

Född: 16 december 1922.
Läger: Auschwitz, Flossenbürg.
Befriad: 27 april 1945. Kom till Sverige: 17 juni 1948.

I januari samlade de oss och vi skulle lämna Birkenau. Först gick vi nästan en hel natt. Och de som inte kunde följa med, de blev skjutna på fläcken.

Till slut kom vi fram till ett tåg. Och där satte de oss. Jag tror att vi faktiskt fick ett halvt bröd, eller så. Det tydde ju på att vi skulle åka en längre tid. De packade hur många som helst i vagnarna, man kunde knappt stå. Vi åkte flera dagar. Först till Mauthausen. Det var tydligen fullproppat, de ville inte ta emot oss. Så skickade de oss till Oranienburg. Det dog folk hela tiden, så efter några dagar var det relativt rymligt i vagnen.

När fläcktyfusen slog till, när mina krafter tog slut, då fick jag hjälp av medfångar – helt främmande människor, lika svaga som jag. Det hjälpte mig att överleva.”

Rosa Andersson

Född: 1926.
Getto Pabianice, Lodz, Auschwitz, kruppverken i Berlin Ravensbrück.
Befriad: April 1945.

Stackars mamma. Vi borde inte leva här, vi skulle följa med mamma och med pappa och vara döda. Det hade varit rättvist. jag har såna tankar. Man kan inte förlåta sig.

Jag träffade min syster Fela i Auschwitz. Vi hade inte setts på fyra år. Vi blev så glada att vi nästan bet varandra, vi grät och skrek. Hon tog mig med till sin säng en natt.
– Det ligger en människa här, sa jag. Hon rör sig inte.
– Bry dig inte om det, sa Fela.
– Jo, men hon rör sig inte.
Jag lyssnade, och petade lite. Det var en kvinna. Hon var död. Hon var död, och jag låg jämte henne den natten.”

Eva Cohn

Född: 28 juli 1929 i Kal, Ungern.
Läger: Auschwitz.
Befriad: April 1945. Kom till Sverige: Maj 1945.

Jag stängde av allting. Allting. Jag förstår inte hur det gick till. Jag tänkte inte på mina föräldrar. Jag visste inte att jag var i Auschwitz.

Jag bodde i en barack med flera hundra andra, men det märkte jag inte. Visste bara att det var barack åtta. Att det var en barnbarack fick jag veta långt efteråt.

Jag tycker själv att det kan inte vara sant, allt detta, att de kunde ta ett helt folk och praktiskt taget utrota oss. Om jag inte själv kan begripa det, hur ska jag då kunna få andra att förstå?”

Adam Lesniewski

Född: 19 juni 1923.
Läger: Wöbbelin.
Befriad: 2 maj 1945. Kom till Sverige: Oktober 1969.

Att bli fångad som en herrelös hund, för att utföra arbete, blev till en smärtsam plåga. Varje jude som befann sig på en gata kunde när som helst gripas och tvingas till arbete.

Jag blev likgiltig för främmande blickar och jag skärpte ytterligare min vaksamhet, för att inte bli överrumplad av tyska slavfångare. I mitten av december beordrades alla judar att fästa gula davidstjärnor på sina vänstra skulderblad och vänstra bröst.”

Ur Adam Lesniewskis memoarer om hur han upplevde krigsåren som tonåring – läs ett längre utdrag här.

Här hittar du hela reportaget på engelska: Witnesses of the Holocaust