BILDSPECIAL

Vardag i Gaza

UPPDATERAD 2018-05-11 PUBLICERAD 2018-05-11

I sex veckor har den största civila massprotesten på många år pågått i Gaza. Tusentals har demonstrerat vid gränsstängslet mot Israel – mot bakgrund av hopplösheten, aggressionen, desperationen och den 65-procentiga arbetslösheten som råder bland unga palestinier. Över 50 palestinier har skjutits ihjäl och hundratals har skadats av israeliska prickskyttar under sammandrabbningarna.

Kulmen

På tisdag infaller 70-årsdagen av Nakba (”katastrofen”) då palestinierna fördrevs eller flydde från sina hem i samband med Israels självständighetskrig 1948. Då kulminerar kampanjen med stora demonstrationer. Den styrande islamiströrelsen Hamas har sagt att man siktar på över 100 000 demonstranter den 15 maj. I planerna ingår att hundratals av demonstranterna ska försöka bryta igenom det kraftigt bevakade stängslet till Israel. Det bäddar för en massaker på obeväpnade palestinier, vilket är något Hamas kan utnyttja i sin propaganda och hävda att ”Israel visar sitt rätta ansikte”.

– Allt har bara blivit värre under Hamas tioåriga styre. Vi har gått igenom tre svåra krig och blockaden är mycket tät, säger en Gazabo som inte vågar framträda med sitt namn.

Bakom det bitvis våldsamma slagfältet kring stängslet försöker Gazas två miljoner instängda invånare få rätsida på sina liv, trots brist på rent vatten, elektricitet bara fyra timmar per dygn och ingen rörelsefrihet.

DN:s Paul Hansen och Michael Winiarski har träffat några av dem.

Bonden

Ibrahim Najjar, 48, och hans barn plockar de torra stråna på sin veteåker i byn Khuzaa. Hans akuta problem är att hans mark ligger intill gränsstängslet – han har tvingats att skörda en månad i förtid, annars skulle demonstranterna trampa sönder hans vete.

– Det blir mycket mindre och av sämre kvalitet, och jag förlorar på så vis hälften av mitt spannmål. Det är allt jag har för mitt bröd och för mina får.

Han har tre barn; äldste sonen, utbildad ingenjör, är arbetslös. De andra har inte heller chans att få jobb, trots att de går på högre utbildning. Blockaden hindrar dem från att resa ut för att arbeta i Israel, Egypten eller Västbanken.

– Varför får inte mina barn ha någon framtid? De ser andra barn i världen leva och utvecklas, men de är instängda i misären här. Det enda jag hoppas på är att nästa generation kan få ett normalt liv.

Schackspelaren

Hamad al-Farra, 45-årig diversearbetare från byn Khuzza på södra delen av Gazaremsan, spelar schack mellan två tält under en fredagsmanifestation mot Israel. Han har bara ett ben kvar, efter att ha träffats av en raket avlossad från en israelisk drönare sommaren 2014, under det senaste stora kriget i Gaza. Hans ena ben krossades, och det fick amputeras.

Även innan dess präglades hans liv helt av den palestinska kampen: 1998 greps han för medlemskap i terrorstämplade gruppen Al-Aqsa-martyrernas brigader, och satt åtta år i israeliska fängelser. I samband demonstrationerna i december, mot USA:s ambassadflytt till Jerusalem, sårades han igen. Motgångarna till trots ger han inte upp:

– Jag manar alla att komma hit till demonstrationerna och försvara Palestina. Jag är för allt som kan leda till att vi får tillbaka vårt land.

Fiskaren

Blockaden av Gaza råder både till lands och till sjöss. Det drabbar en fiskenäring som går på knäna. En dag i april var Mahmoud Baker, hans bror och två kusiner, ombord på hans fiskebåt, och alla blev skadade av kulregnet från en israelisk kustbevakningsbåt. Nu har Mahmoud hela överdelen av huvudet bandagerat. En gummikula från en israelisk patrullbåt spräckte hans pannben och det var nära att han förlorade sitt ena öga.

– Jag var ute med min båt tre nautiska mil från Gaza stad, vilket var var väl inom den sexmilsgräns (11 kilometer) som Israel har förklarat vara lagligt för oss att fiska inom. Men i realiteten börjar den israeliska kustbevakningen att skjuta på oss långt innanför den gränsen, vid omkring fyra nautiska mil, säger Mahmoud.

Men så långt in finns bara småfisk, den riktiga fångsten av större fisk finns först om man kommer ut tio mil ut, där det finns klippbotten. Det gör att det knappt längre är lönsamt att bedriva fiske.

Skolflickan

14-åriga Menne Murad Qudaih, drömmer om att bli modedesigner eller astrolog. Om sommaren sover hon på hustaket och tittar upp mot stjärnhimlen och fantiserar mycket.

En annan dröm är att någon gång få resa utanför Gaza.

– Men min allra största dröm är att mitt land blir fritt och vi alla kan leva i fred.

Liksom de andra i familjen går hon till demonstrationerna:

– Jag är med för att försvara mitt Palestina, och blir stolt och glad när jag ser ungdomarna sätta upp vår flagga på stängslet, säger hon.

Hon tycker samtidigt att det är skrämmande att delta i protesterna, när hon ser tårgasen och alla skadade och dödade. Ändå har hon vågat sig så nära som 20 meter från stängslet.

– Jag är inte rädd för att dö, men det vore hemskt att bli skadad av deras kulor.